Jag är så galet lycklig och det är tack vara mina två, helt underbara, flickor (… och deras pappa, förstås).
Elsa & Lovis – inget annat än obeskrivlig kärlek.
Tack så jättemycket för alla fina kommentarer, det värmer verkligen. Jag ska snart ta tag i bloggandet på riktigt …
Ciao
Den 24/1 kom hon äntligen ut, Elsas lillasyster – Lovis Amelia.
3515 g
49 cm
Herregud, nu är vi en liten familj på fyra. Galet. Underbart. Vi kom hem från BB igår, vilket betyder att allt fortfarande är nytt. Vi ser dock fram emot att spendera en massa mysig tid i den här fina bebisbubblan.
Jag skriver mer här när vi kommit in hyfsat i vardagen igen, då vi har haft chansen att greppa lite rutiner.
Ciao för nu!
Nu är vi hemkomna igen, tyvärr. Jag var inte tillräckligt mogen för att de skulle kunna ta hål på hinnorna idag, så vi ska tillbaka till förlossningen på måndag för en ny bedömning. De hade kunnat föra upp tabletter till livmodermunnen, detta för att underlätta för kroppen att öppna upp, men jag valde att avstå det idag och istället komma tillbaka i början av nästa vecka. Är utgångsläget detsamma då kommer jag antagligen ge tabletterna en chans. Jag får då stanna på förlossningen över natten, vilket känns sådär, men samtidigt ger det ju lite förhoppningar om att det hela faktiskt kan sätta igång.
Det som är jobbigast av allt det här, det är att vara ifrån mitt lilla hjärta, Elsa. Vi har ju varit ifrån varandra en natt lite här och där, men aldrig mer, så vetskapen om att behöva vara ifrån henne fler nätter känns inte det minsta roligt. Jag vet ju att hon har det jättebra där hon då kommer att vara, hos farmor&farfar, men trots det känns det fel. Det där mammahjärtat, alltså.
Så, nu har ni lite koll på läget. Jag säger som igår, jag slänger in ett par radar när det händer något nytt, om det händer något nytt …
Trevlig helg!
Jag tänkte att det var på tiden att slänga in en uppdatering här på bloggen, då jag ser att jag fortfarande har en del läsare som kikar in här mellan varven.
Ja, nu är det ju bara drygt 8 dagar kvar till det att lillan är beräknad (27 januari) att ploppa, men förhoppningsvis gör hon det tidigare. Jag har nämligen dragit på mig en hemsk graviditetsklåda, som snart (… om den inte redan har gjort det) gör mig helt galen. Det kliar så mycket, framförallt på fötter, ben och armar, att jag har kliat hål på huden på flera ställen. Jag har både stora och små sår lite överallt på kroppen, vilka jag lyckas riva upp på nytt lite då och då. Jag får knappt sova på nätterna, så det är tufft att ta hand om en vild Elsing på dagarna … trots att hon är den bästa och mysigaste ungen på denna jord.
Efter en del provtagningar på mödravården fick jag reda på att jag har förhöjda värden utav gallsyror i blodet, vilket resulterar i denna fruktansvärda klådan. Jag har testat allt, tabletter, cortison, salvor, men ingenting ger någon vidare lindring. Så, häromdagen beslutade läkaren på mödravården att jag skulle få en tid för bedömning om igångsättning på förlossningen imorgon på morgonen och jag hoppas så innerligt att förlossningsläkaren kan (… och vill) bevilja mig ett snart avslut på denna graviditet.
Så, nu har ni lite koll på hur allt ligger till och ni får mer än gärna hålla alla tummar och tår ni har på att jag får som jag vill i morgon. Jag slänger in ett nytt inlägg när jag vet hur det blir, om det blir …
Häpp
Nu har jag bestämt mig för att hålla upp med bloggandet ett tag. Just nu mår jag inte helt hundra, jag är fruktansvärt trött och jag känner dagligen ett obehag i kroppen. Jag känner igen det där sistnämnda, från graviditeten med Elsa, men denna gången känner jag av det ännu mer och stundvis känns det faktiskt riktigt tungt.
Jag vill se bloggen som något roligt, men just nu känns skriveriet mer som ett krav. Så, det får bli ett upphåll för min del, men då det börjar närmar sig den 27 januari (beräknat bebisplopp) kommer jag att finnas här igen.
Vi hörs, vänner.
Jag kikar bara in här en snabbis för att säga hej. Vi har haft fullt upp sedan helgen och idag har jag faktiskt inte mått helt hundra (bebisen har börjat kräva stort utrymme, vilket resulterar i att jag inte får behålla all mat jag stoppar i mig), därav mitt trista obloggande. Jag hoppas att jag känner mig bättre i morgon, så vi får höras då istället.
Häpp
Ja, hör och häpna, idag går jag in i vecka trettioett och med det sagt är det bara 69 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum. Visst, det där sistnämnda ska man väl ta med en nypa salt, i och med att “bebisen kommer när den kommer”, men hallå eller … 69 dagar …
Just nu är den här lilla damen en riktig vilde, eller ja, det har hon väl varit sedan jag första gången kände henne röra sig, men nu är det verkligen något helt extremt. Jag kommer ihåg att Elsa sparkade på ganska bra hon också, men bebis nummer två tar minsann priset. Jag kan inte längre sitta sådär slappt med ryggen, nej, då får man sig en lite fot mellan revbenen, vilket faktiskt kan göra ganska så ont. Aja, det är bara att följa hennes rörelsemönster in i det minsta, då klarar man sig utan att behöva använda ordet “aoouch” alltför ofta.
Nu är lillan cirkus 40cm lång och hon väger omkring 1500g, vilket ju inte är illa pinkat. Lilla gumman, få nu tiden att gå sådär galet fort, för som jag säger till dig så ofta – vi längtar efter dig.
Jag mår relativt bra, men den där tröttheten jag tidigare nämnt hänger fortfarande kvar. Den skulle säkert minska om jag kunde få för mig att lägga mig ner och vila en gång per dag, men ja, när det tillfället ges är det alltid något annat som “måste” göras. Jag kände ju även av en rejäl släng utav foglossning i veckan, men efter ett par dagar kändes det bättre, men nu börjar den smyga sig på igen. Idag har jag i och för sig rört på mig en hel del, så det kan ju självklart vara en bidragande orsak. Något jag verkligen måste sluta med det är det här med att sitta skräddare på golvet, då jag leker med Elsa, för det är inte alltid jag kommer upp därifrån (… trots hjälp från Tobias). Efterklok? Vikten ligger på densamma, plus 8kg.
Jag ska se till att slänga upp en magbild någon gång i veckan, för nu har kulan verkligen börjat växa. Det går fort nu, det vet jag ju sedan innan. Det känns mysigt, spännande, oroligt och lite halvt om halvt skrämmande (… jag vet ju hur jävla ont det faktiskt gör att föda barn). Phu.
Som sagt, 69 dagar kvar (… dock räknar jag tyvärr med att få plussa på en, sisådär, 14 dagar).
